.

Ibland är livet jobbigare än andra gånger. 

Det är svårt att finna harmoni i livet.
I mitt liv så har jag något varje dag jag funderar över.

Om jag tänker efter riktigt noga,
så kan jag inte minnas sist jag kände mig helt lycklig.

Även om jag egentligen "inte har något" att vara ledsen/ha ångest/må dåligt över.
Så har jag ändå den där gnagande känslan i min kropp.
Den äter verkligen upp mig inifrån. Varför är det så?

Varför kan jag inte dagen efter jag varit på krogen tänka att,
shit va kul det var igår. Vad kul det var när vi dansade/skrattade/pratade.

Varför kan jag inte när jag är ensam hemma känna att,
oj så härligt med "egentid".. Vad avslappnade.
Jag kan pilla på hunden. Måla naglarna, Plocka ögonbrynen.
Fixa, trixa, läsa bok eller kolla på TV.
Näe, jag känner mig ensammast i världen och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen.

Prutt prutt..

Alla har sina problem. Ett av mina problem är att skapa problem när jag inte har några.
Ett annat är att jag är feg.
Jag lever inte.
Jag riskerar inte.

Det är ju ändå "lättast" så..

Snart 3 dygn utan nästan någon sömn.

Natten mellan söndag och måndag resulterade i cirka 1 timmes sömn. Upp tidigt. Sen skrev jag en tenta. Härligt det där. Lite påsar under ögonen och en hatisk hjärna senare kunde jag ändå inte sova natten efter.
Natten mellan måndag och tisdag resulterade i cirka 2 timmars sömn. Glad som tusan var jag hela dagen på jobbet igår.
Natten mellan tisdag och onsdag (inatt med andra ord).. sov jag tadaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ungefär 3 timmar kanske.

Och vad gör jag? Jo jag har varit i skolan. Och nu pluggar jag till min tenta jag har på lördag morgon.
Alltså. Som student kan man ju inte sova nåt. För man har inte tid. Och iof. Jag skulle inte kunna sova nu heller.

Men min hjärna är så jääääääävla aggro. Är sjukligt trött. Men omöjligt att somna.
Köpte nåt receptfritt på apoteket idag.. som ska hjälpa en att somna. Hoppas det hjälper.
Vet inte om jag klarar 4 dygn utan sömn.

Natten är min hattid. För alla andra kan sova som grisar. Jag ligger där. Med klarvakna ögon. En hjärna som arbetar för fort och ofta har jag konstiga låtar på hjärnan!

Please kropp. Bryt ihop snart. Bryt ihop snart!

Kl 8 jag började plugga
Kl 12-13 åt jag lunch och sen gick jag en promenad med hunden
Kl 13-16 fortsatte jag plugga
Kl 16-18 var jag på jobbet och gjorde klart ett jobb och skickade iväg rapporter.
Kl 18-19 tog jag mig hem från jobbet, åt middag. Fick reda på att allt plugg ja gjort idag och hela förra veckan varit förgäves. Måste hitta ny litteratur att läsa till PMet som ska vara klart denna vecka.
Kl 19-21 Pluggade jag
Kl 21-22 Gick promenad med hunden, duschade sen.
Kl 22-Nu Har fortsatt plugga.  Har letat letat letat letat letat letat artiklar om det jag ska skriva om
Hittar inte. Finns inte. Jag förstår inte vad mina pm vänner tänkt sig. Det finns inget om mitt ämne.
Jag hade som mål att skriva klart ALLT idag. För jag hinner inte denna vecka. Har SÅ mycket att göra.
Och nu sitter jag här med ett word-dokument, som är tomt. Är så sjukt jävla jobbigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hata skolan. Hata universitetet. Straffet till oss unga.

Antal pluggtimmar idag: För många med tanke på att inget kommit ur dem. Och nej det är inte "bra" att jag läst det jag läst. För det kommer vi inte ha nån nytta av.
Hur det känns i huvudet: Kaotiskt, hatiskt, ilska, förbannad.

Har ungefär 1 pluggtimme imorgon. Måste gå på föreläsningen för att träffa mina pm vänner (som förhoppningsvis (men absolut inte säkert) kommer dit..) Och fråga vafan de förväntar sig att jag ska skriva om. Det FINNS INGET om det de vill. Och man har definitivt inte tid att läsa flera böcker om det vi ska skriva om heller.

Gah.

SKolan är ett stort jävla straff. Dö skolan. Dö.

Det tycks vara en trend. Mitt humör.
Liksom igår så var jag rätt glad på förmiddagen. Inte "glad". Men ni fattar. Jag började känna hopp. Och jag kände mer än arga hat-tankar. Jag kände att jag kanske skulle vilja le. Kanske skulle kunna försöka. Kanske att jag inte måste flytta ifrån denna stad / detta land.

Men så nu. Inom loppet av 30 minuter försvann alla dom känslorna. Jag mår extremt illa och det känns som att jag kanske måste spy. Jag är så jääääääääävla arg.

Och arg. Ja. Jag tror egentligen inte att det finns något arg. Bakom varje arg- tanke/känsla finns ju någon som är sårad, rädd, förvirrad, ledsen etc etc..... Arg är väl bara ett sammanfattningsord för alla dom känslor som gör att man sätter en mur runt sig.
Arg blir man när datorn går sönder och man inte har sparat 10 timmars jobb.
Arg blir man inte när någon behandlar en illa, då blir man egentligen sårad --> vilket leder till "arg".

Jag blir illa berörd både å andras vägnar. Och mina egna.

Jag önskar att jag hade mer "pondus" (ja tantord). För just nu känns det som att jag är en boll. Jag får alltid vara den som kastas runt och ska anpassa mig för att passa in. Jag ska formas som andra vill. Jag ska vara på ett visst sätt. Jag ska bete mig på ett visst sätt.

Äh.. det här bli bara en hel jävla massa skitsnack. jag kan inte ens ta mig i uttryck i ord längre. så detta känns inte helt rätt som jag känner ändå. men whatevah.

Man kan välja över hur man ska se på saker och ting - positivt eller negativt.
Men många saker förstår jag inte hur man ska kunna se det positiva i.
Väldigt många saker.

Jag blir så förbannad.
Jag är så förbannad.
Har haft några psykiskt sett pissveckor senaste tiden.
Igår var en riktig low då jag satt och kollade på one-way tickets från sverige.
Idag trodde jag det var bättre.
Men några småglin (som inte gjorde något riktat till mig)
utlöste nog nästan nåt slags ångest anfall hos mig (Nej inte riktig panikångest..)
Men jag började andas snabbt, hjärtat slog, jag började svettas.
Jag hade lust att typ slå ner dom och få dom att växa upp.
Eller nej det ville jag inte. Jag ville göra nåt annat. Men det låtsas vi inte om.

Fy fan för folk.

En energislukare för mig, vid detta tillfälle, handlar om en person som bara tar energi, tar energi och tar energi samtidigit som denne inte nånstans heller ger någon annan energi.
Jag är så arg.
Jag låg vaken hela natten inatt och var ännu mer arg.

Jag försökte intala mig nånstans vid tretiden (enbart i ett försök att få tillräckligt med ro att slumra till) att "Jag kan inte ändra på andra människor utan får försöka vara bättre själv." Men det gick sådär.

Kan ju inte säga för mkt. Mer än att denna person är anställd på samma arbetsplats som mig.
Den här personen är på dåligt humör varje dag.
Allt är skit.
Denne är arg för att den ska skjutsa barnen på aktiviteter. Föreslår man att minska på aktiviteterna så hugger personen tillbaka att "varför ska vi göra det? Det är det enda som är kul i mitt liv". Så är det med allt. Gnäll ena sekunden, så när man försöker säga nåt "hjälpande" eller snällt så hugger den tillbaka. Och säger man ingenting så får man höra efter nån vecka att man ignorerar och inte bryr sig.
Vi ska på en kickoff med ett annat företag om några veckor. Rumsfördelningen var tydligen "fel" och som "vanligt fick denne vara utanför". Men utanför? Alla får ju bo med nån? Ingen har haft något att säga till om. Vi blev placerade. Fick höra en hel del igår och tydligen så har personen sagt saker om mig (observera att vi inte har träffats på typ 3 veckor och sist vi skiljdes åt var denne glad på mig). Nu är iaf detta mitt fel. Allt i livet är skit. Arbetsplatsen suger och alla vi som jobbar där är dumma i huvudet. Denne har öppet (när jag ej varit där) snackat skit om chefen framför Kunder? HallÅ? Moral nånstans?

Önskar det var en person det gick att prata med.
Det är det inte.
Det huggs
som fan på en gång och inga ord tas in. Det är som att smälla en bomb.

Jag hatar att jag alltid är personen att hata. Det är så himla lätt att "få lov" att bli arg på mig. När har vi inte ens träffats. Så kan den bli arg?

Hur gör man sig av med en sån energitjuv? Tvingar den att avskeda sig?? Vad gör man? Jag är ju tvungen att träffas. Jag är tvungen att vara med på kickoffen när jag, och de andra jag jobbar med förmodligen kommer få en utskällning eller tio i psyko-klassen!

Bli inte arg på oss. Vi har inte gjort något.

Bli inte arg på mig. Det är inte alltid mitt fel när någons liv är dåligt.

Det jobbiga är att det inte är något som kommit som en överraskning. Det har växt fram under ca ett års tid. Men det har blivit mer och mer personinriktat och jag tar så himla illa vid mig. Jag känner att mig självförtroende är så lågt och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med att bli hatad när jag inte gör något fel. Jag känner att det blir en sån sak som jag typ vill bryta ihop över. För jag orkar inte.

Att gå till jobbet innebär en stor ångest. Och jag hatar att veta att en utskällning kan ligga i att man inte svarar tillräckligt snabbt på en fråga, eller att man kanske inte låter tillräckligt klatshig eller glad. Eller det värsta - att man råkar göra ett jobb som den tydligen velat göra (utan att säga det när man börjar). För då ligger man illa till.

Lokas mage höll i hela ... 1 månad kanske?
Var väl typ 1 månad sen vi slutade med magsårsmedicinen.
Hon har varit jättebra och mått super. Hon har ätit sin vanliga hundmat under denna månad och börjat lägga på sig sina förlorade kilon.
I går gick magen från att vara perfekt på dagen till att bli katastrof några timmar senare.
Stackarn. Hon har svårt att hålla sig till och med. Har varit ute X antal gånger idag.
Det är som brunt vatten som kommer ut.


Prata med veterinären. Som vanligt "svält i 1 dygn". Det är väl kanske 6e gången på de senaste 3-4 månaderna som hon får svälta ett dygn. Men men. Inte mkt att göra. Får hoppas hon inte blir sämre i helgen (om hon nu inte blir helt bra) utan kan vänta med veterinären tills måndag om det blir så. Jag vet att man inte ska prata om pengar i ett sånt här läge. Men att gå till veterinären i veckan kostar här där jag bor halva priset mot helgen. Bara att åka in till Ultuna och säga Hej kostar 2200 kr fre-mån. Ett pet i magen kostar 800 istället för 400, röntga magen kostar 2000 istället för 1000. Och japp. Detta har vi gjort ett par gånger nu.

Denna gång misstänker jag faktiskt dock inte magkatarren, även om det ändå är en stor chans att det är just det. Men när hon får magkatarren/magsår så brukar det märkas någon vecka innan: Magen är lite uppochner hon verkar stressad och hon blir successivt sämre.
Nu gick det så fort.

Jag gissar på att det kan vara något av följande tre:

* Borrelia eller erlichia (stavas??) Fästingdjävlar!
* Dax att löpa (det var 1½ år sen hon löpte sist, normalt? Nej) <-- Detta alternativ bönar och ber jag om att det är!! Jag är förmodligen landets enda tik-ägare som vill att min hund ska löpa.
* Hon har fått ett magvirus av att ha nosat ute. (Mkt möjligt, men då "borde" hon spy också.)

Nä. Detta är psykiskt utmattande. Känns som att jag hela tiden försöker må-bra, vara glad etc. Men jag går hela tiden på helspänn. Mina dagar den senaste månaden har hela tiden handlat om Lokas mage. Varje gång R varit ute m Loka själv har jag direkt frågat hur magen varit osv. Och fan ta mig som nästan slappnade av i en hel dag där. Bäst för universumet att straffa mig. Jag ska ju inte tro att man nån gång ska kunna le och vara glad utan att få skit för det!

Idag grät jag i telefonluren med min mamma på andra sidan där.
Jag kan inte komma ihåg sist jag grät framför henne.
Jag hatar att gråta.
Jag kan inte hantera gråt hos andra.
Den enda jag själv kan gråta framför är min samboo.
Sist jag gick på begravning höll jag mig till och med för att gråta.
Även om det var svårt och jag fick ta hur många alvedon efter som helst.
För jag höll mig så huvudet höll på att sprängas.

Usch. I hate to cry. Nu känns det som att jag aldrig mer kommer kunna kolla henne i ögonen. Fy fan vad pinsam jag är.
Det roligaste är att jag inte tänkt sminka mig idag. Men så tänkte jag försöka göra det till en roligare o lite bättre dag eftersom den sög rejält innan. Så jag sminka mig o skulle klä på mig. 1 minut efter börjar jag störtgråta så nu är sminket helt utsmetat.
O jag som inte har råd att köpa nytt ID.. tog typ de sista idag..............

Gråt gråt gråt. I hate tears. De är överskattade och borde inte existera.

Livet är skit sen blir det sämre. Typ så det känns.

Igår kom jag fram till en ganska tragisk sak med mitt liv.

Detta är året jag fyller 25. Jag har alltså varit missnöjd med min kropp/vikt i 13 år nu snart.
Jag kommer såväl ihåg först när jag blev medveten om min kropp. Det var när jag gick i sexan och då alla killar började slänga kommentarer efter en (alltså.. retfulla tolvåriga pojkar...) Jag kom ihåg att när jag var 12 var första gången jag bantade, och jag lyckades.

Hela högstadiet bantade jag och i åttan/nian lyckades jag gå ner i vikt. När jag började gymnasiet hade jag gått upp några kilon igen. Började banta rätt hårt och mensen försvann under 2 år. Det var sann lycka.

Efter gymnasiet höll jag en låg vikt ganska länge.

Men efter att det tog slut med min dåvarande kille så blev jag i själen ganska lycklig (= äta) och jag gick upp några kilon så jag låg på ett BMI runt 22. Vilket nog var ganska lagom för min längd.

Träffade min nuvarande underbara sambo. Höll vikten någorlunda. Vi flyttade till Norge i två år och där fortsatte jag att träna och jag åt och tränade på ett ganska sunt sätt. Jag hade en ganska fast kropp som var lagom tränad och inte hade några speciella krämpor.

När vi skulle åka till Bali såg jag till att gå ner fyra kilo. På Bali blev jag sjuk och gick ner ganska mycket i vikt.

När jag kom hem från Bali vägde jag cirka 14 kilo mindre än nu. Det är enda gången i "vuxen" ålder som jag känt mig nöjd över min kropp/vikt. Dock när jag kom hem och kände mig fin och smal tyckte jag typ att "oj shit jag kan ju äta vaaad jag vill". Sagt och gjort.

Här sitter jag. 14 kilo tyngre. 4 år senare.

Sjukt tragiskt.

Summan iallafall:

I 13 år har jag efter varje gång jag har ätit något (kan vara allt från en frukt/grönsak till superfrossa med chips/jordnötter o dyl) mått dåligt över mig själv. Efter varje gång jag stoppar något i munnen får jag sånna skuldkänslor. Det är ett stort fel att äta.

Även om jag äter bra i flera veckor och går ner något kilo i vikt så sitter det i. Äter jag ett äpple på kvällen för att jag är så hungrig så magen känns ut och in så måste jag gå å spegla mig och konstatera hur uppsvälld jag blev.

Varför jag kom och tänka på detta från första början?

Jo, för igår var vi på kalas hos sambos syskonbarn. Jag hade bestämt mig för att bara äta en bit smörgåstårta och inget fika. Väl där åt jag två bitar smörgåstårta och även två bitar vanlig tårta. Påvägen hem var jag sjukt saltsugen och sambo tyckte jag skulle köpa något med salt.
Som vanligt behöver jag nån som säger till mig att - köp det! Ät det! Gör vad du vill! (= Bekräftelse)
Sen frågade jag honom om det var Ok att jag även ätit tårta.

Han undrade varför jag vill att han ska säga att det är OK. Sen sa han att när han bestämmer sig för att inte äta godis el något. Då är det som en tävling mot honom själv. Misslyckas han, fine. Men lyckas han så vinner han över sig själv.

Så kommer det dock aldrig vara för mig. Den enda anledningen för mig att äta sunt är för att gå ner i vikt och bli smal. För mig skulle det inte spela någon roll om jag hade totalt kassa värden i kroppen, om jag inte gick upp i vikt så skulle jag förmodligen aldrig äta mat och leva på skräp.

Min sambo blev chockad och frågade vad som hade hänt. För han tyckte att när vi träffades så hade jag allt detta under "kontroll". NÄr vi bodde i Oslo släppte jag tyglarna på kosten och åt ganska bra och tränade mycket. Och som jag längtade efter gymmet och träning de dagar jag inte tränade.

Nu existerar inte det där. Varje gång jag går ut för att springa slutar det med att jag speglar mig hemma för att se "om det var nödvändigt". Varje gång jag utför nån slags träning så existerar bara en sak i huvudet "Hoppas jag blir smal hoppas jag blir smal hoppas jag blir smal".

Men jag förstår varför jag inte lyckas. 13 års skada är inte lätt att åtgärda.

Och jag känner nu att jag sitter i en jättejobbig sits. Inget jag provar funkar. Jag orkar inte tänka på det mer. Men jag måste tänka på det så att jag inte går upp ännu mer i vikt. Än så länge har jag BMI 23 el 24. Och att göra något behöver inte vara alltför drastiskt.
Men i mitt huvud är det oöverstigligt och kaos.

SUCK

En sak jag tänkte på - som jag iof redan har tänkt på många gånger. Det är att jag (liksom väldigt många) är en "emotional eater". De flesta gånger som jag känner att ikväll ska jag unna mig (<-- jättetöntigt) är sånna kvällar där jag känner mig väldigt ledsen/ensam. Detta känner jag även fast jag har världens underbaraste pojkvän hemma. Jag känner mig ensam inuti. Som att jag inte har något.

När jag började fundera på detta insåg jag att... jag känner mig väldigt ensam väldigt ofta. För det är väldigt ofta jag har frossarkvällar.

En annan sak som går i linje med detta. Det är t ex att motionera. Jag som regelbundet tränade från jag var 14 och tränade någorlunda bra (ganska långa perioder) till jag var ca 20-21 klarar nu inte alls av att träna. Då var träningen mer en del av mitt liv. Även under de perioder jag själv tyckte jag gick upp i vikt så var jag fortfarande någorlunda tränad och hade kondition och en del muskler. Men jag kan inte längre!
Och varför?
Jo. Jag kom på det idag när jag försökte mig på en löptur. Jag känner mig ensam. Ensam ensam ensam Det enda jag kunde fokusera på var. Gud vad ensam jag är. Helt själv. Det finns ingen annan här. Det finns ingen som bryr sig om att jag är ute å springer (men varför ska någon annan behöva bry sig om det?).

Jag behöver tydligen bekräftelse på allt jag gör.
Jag vill att folk ska bry sig om oväsentliga saker som t ex att jag försökte mig på en joggingtur idag.
Jag vill att någon ska göra det.
Men varför behöver jag bekräftelse på en sådan sak?
Det är sjukt beteende.

Hur får jag bort det?
Jättekonstigt.
Och jättejobbigt.

Att känna mig ensam upptar i dagsläget säkert 2/3 delar av min vakna tid. Oavsett om jag pluggar eller jobbar så finns det där. Jag tänker på det men framförallt och jobbigast så känner jag det.