.

Orka med mig själv.
NOT

Jag måste försöka vara glad.
Det är tur Salopon ska ha rolig fest i helgen.
Då blir man glad!

Det tycks vara en trend. Mitt humör.
Liksom igår så var jag rätt glad på förmiddagen. Inte "glad". Men ni fattar. Jag började känna hopp. Och jag kände mer än arga hat-tankar. Jag kände att jag kanske skulle vilja le. Kanske skulle kunna försöka. Kanske att jag inte måste flytta ifrån denna stad / detta land.

Men så nu. Inom loppet av 30 minuter försvann alla dom känslorna. Jag mår extremt illa och det känns som att jag kanske måste spy. Jag är så jääääääääävla arg.

Och arg. Ja. Jag tror egentligen inte att det finns något arg. Bakom varje arg- tanke/känsla finns ju någon som är sårad, rädd, förvirrad, ledsen etc etc..... Arg är väl bara ett sammanfattningsord för alla dom känslor som gör att man sätter en mur runt sig.
Arg blir man när datorn går sönder och man inte har sparat 10 timmars jobb.
Arg blir man inte när någon behandlar en illa, då blir man egentligen sårad --> vilket leder till "arg".

Jag blir illa berörd både å andras vägnar. Och mina egna.

Jag önskar att jag hade mer "pondus" (ja tantord). För just nu känns det som att jag är en boll. Jag får alltid vara den som kastas runt och ska anpassa mig för att passa in. Jag ska formas som andra vill. Jag ska vara på ett visst sätt. Jag ska bete mig på ett visst sätt.

Äh.. det här bli bara en hel jävla massa skitsnack. jag kan inte ens ta mig i uttryck i ord längre. så detta känns inte helt rätt som jag känner ändå. men whatevah.

Man kan välja över hur man ska se på saker och ting - positivt eller negativt.
Men många saker förstår jag inte hur man ska kunna se det positiva i.
Väldigt många saker.

Jag blir så förbannad.
Jag är så förbannad.
Har haft några psykiskt sett pissveckor senaste tiden.
Igår var en riktig low då jag satt och kollade på one-way tickets från sverige.
Idag trodde jag det var bättre.
Men några småglin (som inte gjorde något riktat till mig)
utlöste nog nästan nåt slags ångest anfall hos mig (Nej inte riktig panikångest..)
Men jag började andas snabbt, hjärtat slog, jag började svettas.
Jag hade lust att typ slå ner dom och få dom att växa upp.
Eller nej det ville jag inte. Jag ville göra nåt annat. Men det låtsas vi inte om.

Fy fan för folk.

Jag har en väldigt pigg och rolig släkting på över 90 år. Man kan inte alls tro att hon är så gammal. Förutom dagar som idag. Tyvärr är det väl så att huvudet inte alltid hänger med längre. Och i vår släkthistoria så har de som blivit över 90 försvunnit mer och mer.
Men jag kunde ändå inte låta bli att skratta lite efter detta samtal idag. Situationen är sån att hon bor på landet hela sommrarna, utan varken el eller rinnande vatten. Detta stället kallar hon Hawaii. Vi brukar åka dit typ 1 gång i veckan så Loka får bada en hel dag + för att hälsa på den glada damen!! Men tydligen hade vi  inte hälsat på tillräckligt hehe!
 
Var: På jobbet
Hur: I telefon

JAG: (Företagets namn)... Det är Malin här!
HON: Är du allvarligt sjuk? (Observera; inget hej, inte hallå bara rakt på sak!)
JAG: Ehhh.. hehehe.. Nej det är jag inte????
HON: *väldigt surt* Nähä, det var ju konstigt! *muttermutter*
JAG: Varför är det konstigt?
HON: Jo, jag antar att ni inte längtar efter Hawaii längre, varje dag när ni hade semester trodde jag ni skulle hälsa på! *HMPF*

Kanske inte är roligt att läsa. Men det lät så kul när hon istället för att bara säga att hon var sur, så uttryckte hon sitt missnöje med att fråga om jag var allvarligt sjuk.

Fast sen blev hon glad igen när jag engagerade mig i hennes inköp av Landings mazariner.

* Dessutom har vi pratat flera flera ggr sen hon kom hem från landet i somras, så hon vet att vår bil inte funkar och att det var därför vi inte hälsade på!

Imorgon vid den här tiden så befinner jag + arbetskollegor oss i Krakow.
Närmare bestämt här .
5 star hotel, Polish style.
Det blir nok bra.

Se förra inlägget för att förstå detta!

Men visst. Nu var ju själva le grand big bang och det som ska förinta jorden inte schemalagt idag heller.
Det känns ju kul att veta att vi nångång (vi vet inte när) men inom några veckor förmodligen kommer att dö alltså.
För det är om några veckor det som ska hända kommer att ske.
Jag som var så nervös så jag gick på toa tre gånger innan kl 10 idag. För jag undrade om det skulle göra väldigt ont att dö, om jag skulle förstå att detta är slutet och om man skulle få bli oändligt rädd precis innan döden. Eller om den bara skulle komma och ta mig.
Happ. Nu får jag leva med ångesten i några veckor till då. Ingen idé att planera i kalendern.

Och viktigast av allt. Ät varje dag som att det vore den sista. Vräka i mig chips, godis och allt sånt då. Japp. Lika bra. Vad är bantningen värd när jag ändå är stoff i rymden.

Och nej. Jag har nog aldrig kallat mig själv optimist!
Och ja.. jag är bitter att några forskare väljer att förinta mig och hela denna jord utan att ha frågat om vi vill förintas.

Det här var väl ändå lite väl positivt skrivet?

Därför man inte ska läsa expressen och aftonbladet.

Det känns ju spännande att spenderade morgondagen med vetskapen om att vi kanske dör då..

Igårkväll funderade jag på fenomenet "banta" med Viktväktarna. När jag gick med i viktväktarna hade jag givetvis som mål att gå ner i vikt. Men ändå - så mycket mat (observera; bra mat) och så lite skit har jag nog inte ätit på flera år. Efter veckor med denna kost mådde jag oerhört bra. Kände mig gladare, positivare (psykiskt) samtidigt som jag gick ner i vikt.

Denna sommar har jag inte alls hållit mig till kosten och har därav lagt på mig ca 3 av de 7 kilon jag gick ner innan sommaren.

Men nu till saken. Att jag skäms ofta när jag pratar om Viktväktarna och reaktionerna (även från mig själv) är att Du Bantar. Nej just ja, du ska inte ha något fika, du Bantar. Men ändå. Denna vecka åt jag någorlunda "viktväktaraktigt" mån-ons. Så igår av nån anledning tänkte jag att "Nej nu skiter jag i viktväktarna". Det är ju patetiskt att betala för att äta på ett sätt man redan vet hur det funkar. Och i helgen diskuterade jag med en tjej om typ att hellre äta tallriksmodellen, att det är det som funkar i längden.
MEN det är ju det det INTE gör för mig. För i mitt huvud existerar inte orden lagom. Att äta "vad jag vill men i måttliga mängder" existerar inte. För vad jag vill = inget som har med mat att göra överhvudtaget.

Detta åt jag på en hel dag i onsdags (Viktväktarstyle);

Frukost: Yoghurt, keso och en kiwi.
Mellanmål i skolan: Kaffe med mjölk.
Lunch: Hemmagjord Chili con carne med ris och grönsallad.
Mellanmål: 1 banan
Middag: kokt potatis, kassler med kokta grönsaker (broccoli, morötter, blomkål)
Kvällsmål: Smoothie (Naturell yoghurt, banan, bär, kiwi)

Detta åt jag igår. Observera nu att när jag släpper tvånget att jag ska äta enl ex viktväktarna, då "lyxar" jag i att slippa äta något som har med mat att göra alls.

Frukost: --- (Näe, lyxdag ju, I hate breakfast!)
Lunch: Skulle äta matlådan med kokt potatis å kassler, åt mindre än en tredjedel slängde resten trots att jag var hungrig.
Mellanmål: Typ 1/4 bullängd.
Middag: Orka!
Kvällsmål: (Skakade av hunger) ½ tårtbit brieost, ½ förpackning cantadou-ost på sammanlagt 1 förpackning salta kex.

Det var dessa menyer jag funderade över igår. För första gången såg jag klart i mitt huvud vilket sätt som är det störda. För detta är ingen engångsgrej. Jag kan låta bli att äta mat i flera dagar. Den dagen jag började på viktväktarna i våras hade jag ätit inget till frukost och 400 gram karamellkungen till lunch och planerade inför en chipsmiddag.

Så vad är felet med Viktväktarna? Jag äter (först och främst) överhuvudtaget, jag äter bra mat, jag äter större mängder än vad jag gör om jag bara ska ögonmåtta (eftersom jag väger med Viktväktarna), jag planerar ex frukost lunch middag och mellanmål så jag känner mig lite tvungen att äta. Det var förmodligen detta som fick mig att må bra.Dessutom får jag äta allt. När jag var "inne" i min bästa viktväktarperiod så åt jag även godis, fast aldrig så det översteg pointsen. Så här har jag svårt att hitta nackdelar med Viktväktarna.

Jag är väl knäpp men att äta "lagom" går inte för mig. Det slutar alltid i ingen mat och extrem frossa i andra godsaker.
Och när jag skrivit upp här ovan vad jag åt i förregår och sen igår ser jag ju tydligt vilket sätt som vekrar mest "ätstörningsaktigt" och absolut vad som handlar mest om fixering! Om jag släpper alla tänkar om att "banta med viktväktarna". Då kommer jag äta ungefär som gårdagens meny tills ... jag vet inte när...

Detta får iaf mig att känna att jag nog ska börja gå på möten. Nån gång snart igen..

En energislukare för mig, vid detta tillfälle, handlar om en person som bara tar energi, tar energi och tar energi samtidigit som denne inte nånstans heller ger någon annan energi.
Jag är så arg.
Jag låg vaken hela natten inatt och var ännu mer arg.

Jag försökte intala mig nånstans vid tretiden (enbart i ett försök att få tillräckligt med ro att slumra till) att "Jag kan inte ändra på andra människor utan får försöka vara bättre själv." Men det gick sådär.

Kan ju inte säga för mkt. Mer än att denna person är anställd på samma arbetsplats som mig.
Den här personen är på dåligt humör varje dag.
Allt är skit.
Denne är arg för att den ska skjutsa barnen på aktiviteter. Föreslår man att minska på aktiviteterna så hugger personen tillbaka att "varför ska vi göra det? Det är det enda som är kul i mitt liv". Så är det med allt. Gnäll ena sekunden, så när man försöker säga nåt "hjälpande" eller snällt så hugger den tillbaka. Och säger man ingenting så får man höra efter nån vecka att man ignorerar och inte bryr sig.
Vi ska på en kickoff med ett annat företag om några veckor. Rumsfördelningen var tydligen "fel" och som "vanligt fick denne vara utanför". Men utanför? Alla får ju bo med nån? Ingen har haft något att säga till om. Vi blev placerade. Fick höra en hel del igår och tydligen så har personen sagt saker om mig (observera att vi inte har träffats på typ 3 veckor och sist vi skiljdes åt var denne glad på mig). Nu är iaf detta mitt fel. Allt i livet är skit. Arbetsplatsen suger och alla vi som jobbar där är dumma i huvudet. Denne har öppet (när jag ej varit där) snackat skit om chefen framför Kunder? HallÅ? Moral nånstans?

Önskar det var en person det gick att prata med.
Det är det inte.
Det huggs
som fan på en gång och inga ord tas in. Det är som att smälla en bomb.

Jag hatar att jag alltid är personen att hata. Det är så himla lätt att "få lov" att bli arg på mig. När har vi inte ens träffats. Så kan den bli arg?

Hur gör man sig av med en sån energitjuv? Tvingar den att avskeda sig?? Vad gör man? Jag är ju tvungen att träffas. Jag är tvungen att vara med på kickoffen när jag, och de andra jag jobbar med förmodligen kommer få en utskällning eller tio i psyko-klassen!

Bli inte arg på oss. Vi har inte gjort något.

Bli inte arg på mig. Det är inte alltid mitt fel när någons liv är dåligt.

Det jobbiga är att det inte är något som kommit som en överraskning. Det har växt fram under ca ett års tid. Men det har blivit mer och mer personinriktat och jag tar så himla illa vid mig. Jag känner att mig självförtroende är så lågt och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med att bli hatad när jag inte gör något fel. Jag känner att det blir en sån sak som jag typ vill bryta ihop över. För jag orkar inte.

Att gå till jobbet innebär en stor ångest. Och jag hatar att veta att en utskällning kan ligga i att man inte svarar tillräckligt snabbt på en fråga, eller att man kanske inte låter tillräckligt klatshig eller glad. Eller det värsta - att man råkar göra ett jobb som den tydligen velat göra (utan att säga det när man börjar). För då ligger man illa till.