Jag. Vill. Må. Bra.
Ja. Just nu pågår en kamp i mitt huvud. En kamp en kamp en kamp.
Jag försöker välja livet och det bra. Jag försöker le och skaka av mig de jobbiga känslorna.
Varför kom de idag? Började i skolan. Hade en opponering, som gick jättebra (på ett sätt) Jag var superduktig, pratade själv i över 5 minuter, lugnt och sansat utan att bli röd i fejjan..
Diss 1: Läraren vart stormförbannad. INte på oss egentligen. Eller jo, att VI som opponentgrupp borde ha ratat PM skrivarnas PM helt. Han sa att ämnet var helt fel och att vi borde ha sett det. Att man inte alls kan se det på det sättet i Nationalekonomin. Ok. Jag har läst Nationalekonomi i 40 dagar. Jag är inte så insatt i vad man får och inte får skriva. Fine det var väl OK ändå. Förutom att han spenderade 20 min av seminariet att skälla och vara arg.
Diss 2: Innan andra halvan av seminariet skulle börja så gick jag på toa. Fyra tjejer (från två olika PM grupper i vår klass) stog utanför toaletterna och viskade och fnissade. Jag fick en stark känsla av att det var om mig/vår grupp/vår opponering/vårt PM. Det vart tystare. Och när jag låste in mig på toan utbröt en fnissattack. - Ja jag kanske läser in mycket. Det kanske var om n ågot helt annat. Men jag avskyr att känna mig dömd.
Diss 3: Nästan ingen kan komma på min fest. Och en jag egentligen inte "ville" bjuda av personliga skäl inom familjen. Kanske ska komma ändå. Och jag känner bara att.. vafan.. det ska ju vara min fest. JAG ORKAR INTE. Visst om personen kommer "sköta" sig. Jag vill inte ha den närvarande. PUNKT.
Visst. Dessa saker är inte sånt jag sitter och gråter över.
Men det jag menade lite grann med gårdagens inlägg är att saker som dessa stör mig.
Jag låter dem störa mig.
Jag önskar att jag kunde sluta tänka på det.
Jag känner mig glad. Men hör de där fnissen.
Jag hör lärarens ord. Och jag vill inte ens tänka på min fest.
Så så är det. Jag vet inte hur man kopplar bort dessa saker.
Skulle jag kunna välja.
Så skulle jag tänka bort och välja att se de roliga tingen istället.
Men jag känner mig glad.
Fast med ett stort men. Det är hela tiden något som ligger och stör.
Jag försöker välja livet och det bra. Jag försöker le och skaka av mig de jobbiga känslorna.
Varför kom de idag? Började i skolan. Hade en opponering, som gick jättebra (på ett sätt) Jag var superduktig, pratade själv i över 5 minuter, lugnt och sansat utan att bli röd i fejjan..
Diss 1: Läraren vart stormförbannad. INte på oss egentligen. Eller jo, att VI som opponentgrupp borde ha ratat PM skrivarnas PM helt. Han sa att ämnet var helt fel och att vi borde ha sett det. Att man inte alls kan se det på det sättet i Nationalekonomin. Ok. Jag har läst Nationalekonomi i 40 dagar. Jag är inte så insatt i vad man får och inte får skriva. Fine det var väl OK ändå. Förutom att han spenderade 20 min av seminariet att skälla och vara arg.
Diss 2: Innan andra halvan av seminariet skulle börja så gick jag på toa. Fyra tjejer (från två olika PM grupper i vår klass) stog utanför toaletterna och viskade och fnissade. Jag fick en stark känsla av att det var om mig/vår grupp/vår opponering/vårt PM. Det vart tystare. Och när jag låste in mig på toan utbröt en fnissattack. - Ja jag kanske läser in mycket. Det kanske var om n ågot helt annat. Men jag avskyr att känna mig dömd.
Diss 3: Nästan ingen kan komma på min fest. Och en jag egentligen inte "ville" bjuda av personliga skäl inom familjen. Kanske ska komma ändå. Och jag känner bara att.. vafan.. det ska ju vara min fest. JAG ORKAR INTE. Visst om personen kommer "sköta" sig. Jag vill inte ha den närvarande. PUNKT.
Visst. Dessa saker är inte sånt jag sitter och gråter över.
Men det jag menade lite grann med gårdagens inlägg är att saker som dessa stör mig.
Jag låter dem störa mig.
Jag önskar att jag kunde sluta tänka på det.
Jag känner mig glad. Men hör de där fnissen.
Jag hör lärarens ord. Och jag vill inte ens tänka på min fest.
Så så är det. Jag vet inte hur man kopplar bort dessa saker.
Skulle jag kunna välja.
Så skulle jag tänka bort och välja att se de roliga tingen istället.
Men jag känner mig glad.
Fast med ett stort men. Det är hela tiden något som ligger och stör.
Mycket i huvudet...
Det är många funderingar kring jaget och livet.
Livet. Det ack så underbara. Ack så jobbiga. Ack så orättvisa.
Snubblar titt som tätt in på bloggar som får en att tänka till.
Denna härliga tjej har jag följt i hennes kamp. Kampen om det orättvisa livet. Men ändå det enda livet hon hade, som togs ifrån henne.
Både hennes mamma och hennes pojkvän har även de fina bloggar.
Den dagen jag läste om Maddes sista dag på hennes mammas blogg. Så grät jag. Ja jag gråter även idag när jag läser det.
Jag blir arg. Arg på mig själv. Jag har hälsan. Jag har livet.
Och ibland känner jag att jag inte väljer livet.
Jag ser det dåliga. Jag är arg. Jag tycker saker är jobbigt. Jag avskyr. Jag är less. Jag suckar.
Om jag ska vara helt ärlig så har jag vid ett flertal tillfällen hoppats att jag inte ska vakna upp igen.
Och varför! Vad fan ger mig rätten att bete mig så? Jag har livet. Jag måste välja livet.
Just för tillfället mår jag dåligt över allt, minsta lilla. Min sambo säger att jag läser in för mycket i allt. Men det hemska är att "läsa in" stadiet är över för länge sen. Jag mår dåligt redan när någon säger "Hej" Eller om någon skriver nåt till mig. Eller en blick i skolan. Jag börjar må dåligt innan jag ens reflekterat över att någon sagt "Hej" eller innan jag ens sett att nån tittat åt mitt håll. Ångest-knappen trycks igång. Den startar av sig själv. Och obekvämheten tar över. Jag hinner aldrig ens funder över om Hej:et lät på ett visst vis.
Jag känner mig skamfull, obekväm, patetisk och idiotisk.
Och mitt i allt
så känner jag mig ändå glad.
För ofta känner jag ändå - JO jag VÄLJER livet.
Men ändå så KAN jag inte förmå mig att hitta OFF-knappen på må-dåligtet. Vart sitter den. Just nu vill jag bara trycka OFF och så ska jag må bra. Jag kan le och vara glad och känna mig glad. Sen kan jag på en sekund bara av något simpelt tvärvända och ångesten exploderar i min kropp och alla de glada känslorna är borta.
För jag är glad mesta delen av dagen. Jag reflekterar över livet. Jag känner mig tacksam över mina vänner. Jag känner mig tacksam över min familj och jag är lycklig att jag och alla de jag känner - än så länge - har privilegiet att vara friska.
Jag vill välja att leva livet. För det finns dem som inte får det valet. Och vem vet hur lång tid ens egen tid här på jorden kommer vara.
Måste ta tillvara på
Måste älska
Måste uppskatta
Måste se
Såg ett citat på en blogg
Och så är det ju. Jag mår dåligt. Över ingenting.
Och jag tillåter mig själv att må dåligt.
Är det kanske att det är lättast så?
Tänk så många dagar jag spenderad tänkandes; om bara dessa dagar är över så.....; på måndag då jäklar.....; nästa vecka blir mycket bättre.....; i helgen då kan jag va glad igen.....; etc etc... Vilket slöseri med liv.
Jag vill må bra nu. Må bra idag. Ikväll. Imorgonbitti. Imorgon eftermiddag. Jag vill vara lycklig.
Jag vet inte hur jag ska vända på min onda cirkel. Men jag känner att jag vill försöka. Jag ska ge mer.
Japp detta låter som ett hallelulja-moment. Men jag känner bara att jag måste göra något åt mig själv. Idag funkade det att skriva. Det var bra. Jag måste göra saker för att övertyga mig själv!
Livet. Det ack så underbara. Ack så jobbiga. Ack så orättvisa.
Snubblar titt som tätt in på bloggar som får en att tänka till.
Denna härliga tjej har jag följt i hennes kamp. Kampen om det orättvisa livet. Men ändå det enda livet hon hade, som togs ifrån henne.
Både hennes mamma och hennes pojkvän har även de fina bloggar.
Den dagen jag läste om Maddes sista dag på hennes mammas blogg. Så grät jag. Ja jag gråter även idag när jag läser det.
Jag blir arg. Arg på mig själv. Jag har hälsan. Jag har livet.
Och ibland känner jag att jag inte väljer livet.
Jag ser det dåliga. Jag är arg. Jag tycker saker är jobbigt. Jag avskyr. Jag är less. Jag suckar.
Om jag ska vara helt ärlig så har jag vid ett flertal tillfällen hoppats att jag inte ska vakna upp igen.
Och varför! Vad fan ger mig rätten att bete mig så? Jag har livet. Jag måste välja livet.
Just för tillfället mår jag dåligt över allt, minsta lilla. Min sambo säger att jag läser in för mycket i allt. Men det hemska är att "läsa in" stadiet är över för länge sen. Jag mår dåligt redan när någon säger "Hej" Eller om någon skriver nåt till mig. Eller en blick i skolan. Jag börjar må dåligt innan jag ens reflekterat över att någon sagt "Hej" eller innan jag ens sett att nån tittat åt mitt håll. Ångest-knappen trycks igång. Den startar av sig själv. Och obekvämheten tar över. Jag hinner aldrig ens funder över om Hej:et lät på ett visst vis.
Jag känner mig skamfull, obekväm, patetisk och idiotisk.
Och mitt i allt
så känner jag mig ändå glad.
För ofta känner jag ändå - JO jag VÄLJER livet.
Men ändå så KAN jag inte förmå mig att hitta OFF-knappen på må-dåligtet. Vart sitter den. Just nu vill jag bara trycka OFF och så ska jag må bra. Jag kan le och vara glad och känna mig glad. Sen kan jag på en sekund bara av något simpelt tvärvända och ångesten exploderar i min kropp och alla de glada känslorna är borta.
För jag är glad mesta delen av dagen. Jag reflekterar över livet. Jag känner mig tacksam över mina vänner. Jag känner mig tacksam över min familj och jag är lycklig att jag och alla de jag känner - än så länge - har privilegiet att vara friska.
Jag vill välja att leva livet. För det finns dem som inte får det valet. Och vem vet hur lång tid ens egen tid här på jorden kommer vara.
Måste ta tillvara på
Måste älska
Måste uppskatta
Måste se
Såg ett citat på en blogg
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"
Och så är det ju. Jag mår dåligt. Över ingenting.
Och jag tillåter mig själv att må dåligt.
Är det kanske att det är lättast så?
Tänk så många dagar jag spenderad tänkandes; om bara dessa dagar är över så.....; på måndag då jäklar.....; nästa vecka blir mycket bättre.....; i helgen då kan jag va glad igen.....; etc etc... Vilket slöseri med liv.
Jag vill må bra nu. Må bra idag. Ikväll. Imorgonbitti. Imorgon eftermiddag. Jag vill vara lycklig.
Jag vet inte hur jag ska vända på min onda cirkel. Men jag känner att jag vill försöka. Jag ska ge mer.
TACK LIVET
Tack för min underbara pojkvän. Det finns nog INGEN jag skulle byta ut honom mot. Han är outstanding (tantuttryck) på alla sätt och vis.
Tack för mina vänner. Vi är inte ett stort gäng. Men vi har funnits för varandra länge och jag känner mig säker på att det blir länge länge till.
Tack för min fina hund. Hon viftar på svansen och blir glad att se mig när jag ser ut och luktar som en skunk (bakis) och när man inte varit den bästa matten. Hon bryr sig inte..
Tack för min underbara pojkvän. Det finns nog INGEN jag skulle byta ut honom mot. Han är outstanding (tantuttryck) på alla sätt och vis.
Tack för mina vänner. Vi är inte ett stort gäng. Men vi har funnits för varandra länge och jag känner mig säker på att det blir länge länge till.
Tack för min fina hund. Hon viftar på svansen och blir glad att se mig när jag ser ut och luktar som en skunk (bakis) och när man inte varit den bästa matten. Hon bryr sig inte..
Japp detta låter som ett hallelulja-moment. Men jag känner bara att jag måste göra något åt mig själv. Idag funkade det att skriva. Det var bra. Jag måste göra saker för att övertyga mig själv!
Ögon i kors
Kl 8 jag började plugga
Kl 12-13 åt jag lunch och sen gick jag en promenad med hunden
Kl 13-16 fortsatte jag plugga
Kl 16-18 var jag på jobbet och gjorde klart ett jobb och skickade iväg rapporter.
Kl 18-19 tog jag mig hem från jobbet, åt middag. Fick reda på att allt plugg ja gjort idag och hela förra veckan varit förgäves. Måste hitta ny litteratur att läsa till PMet som ska vara klart denna vecka.
Kl 19-21 Pluggade jag
Kl 21-22 Gick promenad med hunden, duschade sen.
Kl 22-Nu Har fortsatt plugga. Har letat letat letat letat letat letat artiklar om det jag ska skriva om
Hittar inte. Finns inte. Jag förstår inte vad mina pm vänner tänkt sig. Det finns inget om mitt ämne.
Jag hade som mål att skriva klart ALLT idag. För jag hinner inte denna vecka. Har SÅ mycket att göra.
Och nu sitter jag här med ett word-dokument, som är tomt. Är så sjukt jävla jobbigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hata skolan. Hata universitetet. Straffet till oss unga.
Antal pluggtimmar idag: För många med tanke på att inget kommit ur dem. Och nej det är inte "bra" att jag läst det jag läst. För det kommer vi inte ha nån nytta av.
Hur det känns i huvudet: Kaotiskt, hatiskt, ilska, förbannad.
Har ungefär 1 pluggtimme imorgon. Måste gå på föreläsningen för att träffa mina pm vänner (som förhoppningsvis (men absolut inte säkert) kommer dit..) Och fråga vafan de förväntar sig att jag ska skriva om. Det FINNS INGET om det de vill. Och man har definitivt inte tid att läsa flera böcker om det vi ska skriva om heller.
Gah.
SKolan är ett stort jävla straff. Dö skolan. Dö.
Kl 12-13 åt jag lunch och sen gick jag en promenad med hunden
Kl 13-16 fortsatte jag plugga
Kl 16-18 var jag på jobbet och gjorde klart ett jobb och skickade iväg rapporter.
Kl 18-19 tog jag mig hem från jobbet, åt middag. Fick reda på att allt plugg ja gjort idag och hela förra veckan varit förgäves. Måste hitta ny litteratur att läsa till PMet som ska vara klart denna vecka.
Kl 19-21 Pluggade jag
Kl 21-22 Gick promenad med hunden, duschade sen.
Kl 22-Nu Har fortsatt plugga. Har letat letat letat letat letat letat artiklar om det jag ska skriva om
Hittar inte. Finns inte. Jag förstår inte vad mina pm vänner tänkt sig. Det finns inget om mitt ämne.
Jag hade som mål att skriva klart ALLT idag. För jag hinner inte denna vecka. Har SÅ mycket att göra.
Och nu sitter jag här med ett word-dokument, som är tomt. Är så sjukt jävla jobbigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hata skolan. Hata universitetet. Straffet till oss unga.
Antal pluggtimmar idag: För många med tanke på att inget kommit ur dem. Och nej det är inte "bra" att jag läst det jag läst. För det kommer vi inte ha nån nytta av.
Hur det känns i huvudet: Kaotiskt, hatiskt, ilska, förbannad.
Har ungefär 1 pluggtimme imorgon. Måste gå på föreläsningen för att träffa mina pm vänner (som förhoppningsvis (men absolut inte säkert) kommer dit..) Och fråga vafan de förväntar sig att jag ska skriva om. Det FINNS INGET om det de vill. Och man har definitivt inte tid att läsa flera böcker om det vi ska skriva om heller.
Gah.
SKolan är ett stort jävla straff. Dö skolan. Dö.
Grrr!!
Mitt nummer ett hat mot Sverige är;
Att den största delen av befolkningen ogillar/hatar/inte är så förtjust i
....tadaaaaaaaa...
djur.
Whats the problem.
Vi är för fan lika rätt att finnas till allihopa.
Förutom fästingar.
Dom hatar jag med.
Att den största delen av befolkningen ogillar/hatar/inte är så förtjust i
....tadaaaaaaaa...
djur.
Whats the problem.
Vi är för fan lika rätt att finnas till allihopa.
Förutom fästingar.
Dom hatar jag med.
Jag kan inte vara själv
Jag + Ensam + Kväll (kväll som i; det har blivit mörkt ute) + tyst + har redan pratat med alla i telefon = En hjärna på högvarv. Onödiga Tankar kommer fram. Jag är bak-och-fram. Jag duger inte till något. Jag är hatad av alla jag älskar. Jag borde inte vilja saker.
Det jag tycker är värst är att jag alltid känner och alltid har i bakhuvudet.
Jag undrar ofta om det är för att jag trycker undan de dåliga känslorna. Jag tar inte tag i. Jag sopar istället under mattan. Det yttrar sig på konstigare och konstigare saker.
För egentligen är jag på bra humör just nu. Jag känner mig glad. Men hjärnan snattrar och jag får inte tyst på han!
Det är så konstigt. För jag klarar inte ens av att köpa en mobiltelefon, för jag känner att jag inte är värd det. Att jag måste ha en förklaring och en ursäkt till folk - att jag måste köpa en ny telefon. Jag klarar inte av att göra det för att jag bara behöver en. Jag vet inte hur jag ska ursäkta mitt beteende att köpa en ny. Så jag låter bli. Från och med november så slutar mitt abbonnemang att funka. Förmodligen kommer jag bara köra hemtele då.. Om ja ska fortsätta såhär vill säga.
Observera dock att mobiltelefonen bara är ett litet exempel. Det finns andra saker jag inte klarar heller..
Men absolut inte att jag känner mig olycklig nu. Jag är bara besatt av att göra saker. För jag kan inte vara själv. Jag klarar inte att vara själv. För det är då jag inser sånna här saker. Som jag dagtid inte låtsas om. Dagtid så ignorerar jag att jag snart inte har en telefon. Och att jag inte klarar av att köpa en.
I'm a pshycho bitch. Yes. I need to get drunk.
Usch. Loka sover brevid mig i soffan. Hon fes just nåt som lukta äckligt. Snuskvovve!
Nu måste jag ställa mig med en solfjäder vid hennes rumpa och vifta bort den äcklig lukten.
Ciao ciao!
Det jag tycker är värst är att jag alltid känner och alltid har i bakhuvudet.
Jag förtjänar inte bättre.
Jag undrar ofta om det är för att jag trycker undan de dåliga känslorna. Jag tar inte tag i. Jag sopar istället under mattan. Det yttrar sig på konstigare och konstigare saker.
För egentligen är jag på bra humör just nu. Jag känner mig glad. Men hjärnan snattrar och jag får inte tyst på han!
Det är så konstigt. För jag klarar inte ens av att köpa en mobiltelefon, för jag känner att jag inte är värd det. Att jag måste ha en förklaring och en ursäkt till folk - att jag måste köpa en ny telefon. Jag klarar inte av att göra det för att jag bara behöver en. Jag vet inte hur jag ska ursäkta mitt beteende att köpa en ny. Så jag låter bli. Från och med november så slutar mitt abbonnemang att funka. Förmodligen kommer jag bara köra hemtele då.. Om ja ska fortsätta såhär vill säga.
Observera dock att mobiltelefonen bara är ett litet exempel. Det finns andra saker jag inte klarar heller..
Men absolut inte att jag känner mig olycklig nu. Jag är bara besatt av att göra saker. För jag kan inte vara själv. Jag klarar inte att vara själv. För det är då jag inser sånna här saker. Som jag dagtid inte låtsas om. Dagtid så ignorerar jag att jag snart inte har en telefon. Och att jag inte klarar av att köpa en.
I'm a pshycho bitch. Yes. I need to get drunk.
Usch. Loka sover brevid mig i soffan. Hon fes just nåt som lukta äckligt. Snuskvovve!
Nu måste jag ställa mig med en solfjäder vid hennes rumpa och vifta bort den äcklig lukten.
Ciao ciao!
