Jag. Vill. Må. Bra.
Ja. Just nu pågår en kamp i mitt huvud. En kamp en kamp en kamp.
Jag försöker välja livet och det bra. Jag försöker le och skaka av mig de jobbiga känslorna.
Varför kom de idag? Började i skolan. Hade en opponering, som gick jättebra (på ett sätt) Jag var superduktig, pratade själv i över 5 minuter, lugnt och sansat utan att bli röd i fejjan..
Diss 1: Läraren vart stormförbannad. INte på oss egentligen. Eller jo, att VI som opponentgrupp borde ha ratat PM skrivarnas PM helt. Han sa att ämnet var helt fel och att vi borde ha sett det. Att man inte alls kan se det på det sättet i Nationalekonomin. Ok. Jag har läst Nationalekonomi i 40 dagar. Jag är inte så insatt i vad man får och inte får skriva. Fine det var väl OK ändå. Förutom att han spenderade 20 min av seminariet att skälla och vara arg.
Diss 2: Innan andra halvan av seminariet skulle börja så gick jag på toa. Fyra tjejer (från två olika PM grupper i vår klass) stog utanför toaletterna och viskade och fnissade. Jag fick en stark känsla av att det var om mig/vår grupp/vår opponering/vårt PM. Det vart tystare. Och när jag låste in mig på toan utbröt en fnissattack. - Ja jag kanske läser in mycket. Det kanske var om n ågot helt annat. Men jag avskyr att känna mig dömd.
Diss 3: Nästan ingen kan komma på min fest. Och en jag egentligen inte "ville" bjuda av personliga skäl inom familjen. Kanske ska komma ändå. Och jag känner bara att.. vafan.. det ska ju vara min fest. JAG ORKAR INTE. Visst om personen kommer "sköta" sig. Jag vill inte ha den närvarande. PUNKT.
Visst. Dessa saker är inte sånt jag sitter och gråter över.
Men det jag menade lite grann med gårdagens inlägg är att saker som dessa stör mig.
Jag låter dem störa mig.
Jag önskar att jag kunde sluta tänka på det.
Jag känner mig glad. Men hör de där fnissen.
Jag hör lärarens ord. Och jag vill inte ens tänka på min fest.
Så så är det. Jag vet inte hur man kopplar bort dessa saker.
Skulle jag kunna välja.
Så skulle jag tänka bort och välja att se de roliga tingen istället.
Men jag känner mig glad.
Fast med ett stort men. Det är hela tiden något som ligger och stör.
Jag försöker välja livet och det bra. Jag försöker le och skaka av mig de jobbiga känslorna.
Varför kom de idag? Började i skolan. Hade en opponering, som gick jättebra (på ett sätt) Jag var superduktig, pratade själv i över 5 minuter, lugnt och sansat utan att bli röd i fejjan..
Diss 1: Läraren vart stormförbannad. INte på oss egentligen. Eller jo, att VI som opponentgrupp borde ha ratat PM skrivarnas PM helt. Han sa att ämnet var helt fel och att vi borde ha sett det. Att man inte alls kan se det på det sättet i Nationalekonomin. Ok. Jag har läst Nationalekonomi i 40 dagar. Jag är inte så insatt i vad man får och inte får skriva. Fine det var väl OK ändå. Förutom att han spenderade 20 min av seminariet att skälla och vara arg.
Diss 2: Innan andra halvan av seminariet skulle börja så gick jag på toa. Fyra tjejer (från två olika PM grupper i vår klass) stog utanför toaletterna och viskade och fnissade. Jag fick en stark känsla av att det var om mig/vår grupp/vår opponering/vårt PM. Det vart tystare. Och när jag låste in mig på toan utbröt en fnissattack. - Ja jag kanske läser in mycket. Det kanske var om n ågot helt annat. Men jag avskyr att känna mig dömd.
Diss 3: Nästan ingen kan komma på min fest. Och en jag egentligen inte "ville" bjuda av personliga skäl inom familjen. Kanske ska komma ändå. Och jag känner bara att.. vafan.. det ska ju vara min fest. JAG ORKAR INTE. Visst om personen kommer "sköta" sig. Jag vill inte ha den närvarande. PUNKT.
Visst. Dessa saker är inte sånt jag sitter och gråter över.
Men det jag menade lite grann med gårdagens inlägg är att saker som dessa stör mig.
Jag låter dem störa mig.
Jag önskar att jag kunde sluta tänka på det.
Jag känner mig glad. Men hör de där fnissen.
Jag hör lärarens ord. Och jag vill inte ens tänka på min fest.
Så så är det. Jag vet inte hur man kopplar bort dessa saker.
Skulle jag kunna välja.
Så skulle jag tänka bort och välja att se de roliga tingen istället.
Men jag känner mig glad.
Fast med ett stort men. Det är hela tiden något som ligger och stör.
Kommentarer
Trackback
