.

Det är många funderingar kring jaget och livet.
Livet. Det ack så underbara. Ack så jobbiga. Ack så orättvisa.
Snubblar titt som tätt in på bloggar som får en att tänka till.

Denna härliga tjej har jag följt i hennes kamp. Kampen om det orättvisa livet. Men ändå det enda livet hon hade, som togs ifrån henne.
Både hennes mamma och hennes pojkvän har även de fina bloggar.

Den dagen jag läste om Maddes sista dag på hennes mammas blogg. Så grät jag. Ja jag gråter även idag när jag läser det.

Jag blir arg. Arg på mig själv. Jag har hälsan. Jag har livet.
Och ibland känner jag att jag inte väljer livet.
Jag ser det dåliga. Jag är arg. Jag tycker saker är jobbigt. Jag avskyr. Jag är less. Jag suckar.
Om jag ska vara helt ärlig så har jag vid ett flertal tillfällen hoppats att jag inte ska vakna upp igen.

Och varför! Vad fan ger mig rätten att bete mig så? Jag har livet. Jag måste välja livet.

Just för tillfället mår jag dåligt över allt, minsta lilla. Min sambo säger att jag läser in för mycket i allt. Men det hemska är att "läsa in" stadiet är över för länge sen. Jag mår dåligt redan när någon säger "Hej" Eller om någon skriver nåt till mig. Eller en blick i skolan. Jag börjar må dåligt innan jag ens reflekterat över att någon sagt "Hej" eller innan jag ens sett att nån tittat åt mitt håll. Ångest-knappen trycks igång. Den startar av sig själv. Och obekvämheten tar över. Jag hinner aldrig ens funder över om Hej:et lät på ett visst vis.

Jag känner mig skamfull, obekväm, patetisk och idiotisk.

Och mitt i allt
så känner jag mig ändå glad.
För ofta känner jag ändå - JO jag VÄLJER livet.
Men ändå så KAN jag inte förmå mig att hitta OFF-knappen på må-dåligtet. Vart sitter den. Just nu vill jag bara trycka OFF och så ska jag må bra. Jag kan le och vara glad och känna mig glad. Sen kan jag på en sekund bara av något simpelt tvärvända och ångesten exploderar i min kropp och alla de glada känslorna är borta.

För jag är glad mesta delen av dagen. Jag reflekterar över livet. Jag känner mig tacksam över mina vänner. Jag känner mig tacksam över min familj och jag är lycklig att jag och alla de jag känner - än så länge - har privilegiet att vara friska. 

Jag vill välja att leva livet. För det finns dem som inte får det valet. Och vem vet hur lång tid ens egen tid här på jorden kommer vara.

Måste ta tillvara på
Måste älska
Måste uppskatta
Måste se

Såg ett citat på en blogg