Inte bra umpapaaaa
Detta är året jag fyller 25. Jag har alltså varit missnöjd med min kropp/vikt i 13 år nu snart.
Jag kommer såväl ihåg först när jag blev medveten om min kropp. Det var när jag gick i sexan och då alla killar började slänga kommentarer efter en (alltså.. retfulla tolvåriga pojkar...) Jag kom ihåg att när jag var 12 var första gången jag bantade, och jag lyckades.
Hela högstadiet bantade jag och i åttan/nian lyckades jag gå ner i vikt. När jag började gymnasiet hade jag gått upp några kilon igen. Började banta rätt hårt och mensen försvann under 2 år. Det var sann lycka.
Efter gymnasiet höll jag en låg vikt ganska länge.
Men efter att det tog slut med min dåvarande kille så blev jag i själen ganska lycklig (= äta) och jag gick upp några kilon så jag låg på ett BMI runt 22. Vilket nog var ganska lagom för min längd.
Träffade min nuvarande underbara sambo. Höll vikten någorlunda. Vi flyttade till Norge i två år och där fortsatte jag att träna och jag åt och tränade på ett ganska sunt sätt. Jag hade en ganska fast kropp som var lagom tränad och inte hade några speciella krämpor.
När vi skulle åka till Bali såg jag till att gå ner fyra kilo. På Bali blev jag sjuk och gick ner ganska mycket i vikt.
När jag kom hem från Bali vägde jag cirka 14 kilo mindre än nu. Det är enda gången i "vuxen" ålder som jag känt mig nöjd över min kropp/vikt. Dock när jag kom hem och kände mig fin och smal tyckte jag typ att "oj shit jag kan ju äta vaaad jag vill". Sagt och gjort.
Här sitter jag. 14 kilo tyngre. 4 år senare.
Sjukt tragiskt.
Summan iallafall:
I 13 år har jag efter varje gång jag har ätit något (kan vara allt från en frukt/grönsak till superfrossa med chips/jordnötter o dyl) mått dåligt över mig själv. Efter varje gång jag stoppar något i munnen får jag sånna skuldkänslor. Det är ett stort fel att äta.
Även om jag äter bra i flera veckor och går ner något kilo i vikt så sitter det i. Äter jag ett äpple på kvällen för att jag är så hungrig så magen känns ut och in så måste jag gå å spegla mig och konstatera hur uppsvälld jag blev.
Varför jag kom och tänka på detta från första början?
Jo, för igår var vi på kalas hos sambos syskonbarn. Jag hade bestämt mig för att bara äta en bit smörgåstårta och inget fika. Väl där åt jag två bitar smörgåstårta och även två bitar vanlig tårta. Påvägen hem var jag sjukt saltsugen och sambo tyckte jag skulle köpa något med salt.
Som vanligt behöver jag nån som säger till mig att - köp det! Ät det! Gör vad du vill! (= Bekräftelse)
Sen frågade jag honom om det var Ok att jag även ätit tårta.
Han undrade varför jag vill att han ska säga att det är OK. Sen sa han att när han bestämmer sig för att inte äta godis el något. Då är det som en tävling mot honom själv. Misslyckas han, fine. Men lyckas han så vinner han över sig själv.
Så kommer det dock aldrig vara för mig. Den enda anledningen för mig att äta sunt är för att gå ner i vikt och bli smal. För mig skulle det inte spela någon roll om jag hade totalt kassa värden i kroppen, om jag inte gick upp i vikt så skulle jag förmodligen aldrig äta mat och leva på skräp.
Min sambo blev chockad och frågade vad som hade hänt. För han tyckte att när vi träffades så hade jag allt detta under "kontroll". NÄr vi bodde i Oslo släppte jag tyglarna på kosten och åt ganska bra och tränade mycket. Och som jag längtade efter gymmet och träning de dagar jag inte tränade.
Nu existerar inte det där. Varje gång jag går ut för att springa slutar det med att jag speglar mig hemma för att se "om det var nödvändigt". Varje gång jag utför nån slags träning så existerar bara en sak i huvudet "Hoppas jag blir smal hoppas jag blir smal hoppas jag blir smal".
Men jag förstår varför jag inte lyckas. 13 års skada är inte lätt att åtgärda.
Och jag känner nu att jag sitter i en jättejobbig sits. Inget jag provar funkar. Jag orkar inte tänka på det mer. Men jag måste tänka på det så att jag inte går upp ännu mer i vikt. Än så länge har jag BMI 23 el 24. Och att göra något behöver inte vara alltför drastiskt.
Men i mitt huvud är det oöverstigligt och kaos.
SUCK
Men lilla söta.. :( Blir så ledsen av att läsa ditt inlägg, men jag tror samtidigt att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv.
Steg ett, tror jag, är att jobba på den mentala biten - självkänslan. Ökar du din självkänsla tror jag att du har väldigt mycket vunnit på alla plan.
I övrigt vet jag inte vad jag ska säga, förstår att det känns skitjobbigt och att det finns ingen annan som kan övertyga dig om att du är jättefin som du är, för så länge som du själv inte tycker det kommer du inte att lyssna. Därför tror jag på den mentala biten och att börja med självkänslan.
Kram på dig sötis.
Tack snälla! Jag vet att det är så med självkänslan. Men mitt problem är att när jag försöker "bota" den och inte fokuserar på det med mat o dyl det är då vikten rusar iväg. Jag skulle lätt kunna bli väldigt överviktig. Och det vore hemskt att arbeta på självkänslan och försöka må bättre inombords samtidigt som kroppen och vikten drar iväg! Och det är väldigt svårt att fokusera på självkänslan när jag hela tiden måste göra det som får mig att må dåligt (äta.. träna.. osv).. Det är det som blir den onda cirkeln! Det är därför jag nu känner "Hopplösheten". För jag vet inte hur jag går vidare från här!
KRAmar!!
