Kom att tänka på en sak idag..
När jag började fundera på detta insåg jag att... jag känner mig väldigt ensam väldigt ofta. För det är väldigt ofta jag har frossarkvällar.
En annan sak som går i linje med detta. Det är t ex att motionera. Jag som regelbundet tränade från jag var 14 och tränade någorlunda bra (ganska långa perioder) till jag var ca 20-21 klarar nu inte alls av att träna. Då var träningen mer en del av mitt liv. Även under de perioder jag själv tyckte jag gick upp i vikt så var jag fortfarande någorlunda tränad och hade kondition och en del muskler. Men jag kan inte längre!
Och varför?
Jo. Jag kom på det idag när jag försökte mig på en löptur. Jag känner mig ensam. Ensam ensam ensam Det enda jag kunde fokusera på var. Gud vad ensam jag är. Helt själv. Det finns ingen annan här. Det finns ingen som bryr sig om att jag är ute å springer (men varför ska någon annan behöva bry sig om det?).
Jag behöver tydligen bekräftelse på allt jag gör.
Jag vill att folk ska bry sig om oväsentliga saker som t ex att jag försökte mig på en joggingtur idag.
Jag vill att någon ska göra det.
Men varför behöver jag bekräftelse på en sådan sak?
Det är sjukt beteende.
Hur får jag bort det?
Jättekonstigt.
Och jättejobbigt.
Att känna mig ensam upptar i dagsläget säkert 2/3 delar av min vakna tid. Oavsett om jag pluggar eller jobbar så finns det där. Jag tänker på det men framförallt och jobbigast så känner jag det.
Usch, söta du.. Det låter jättejobbigt och jag känner igen mig till viss del. Nu kommer du kanske tycka att du inte behöver sådan hjälp och att det är till att överreagera, men jag ska säga det ändå.. ;)
Jag tycker att du ska gå till skolans kurator och prata lite. Man behöver faktiskt inte ha enorma problem för att prata med någon professionell. Det kan vara skönt att prata med någon som kan se allt ur ett objektivt perspektiv. Och känns det inte bra att prata med honom/henne kan du ju låta bli att gå dit igen. Du har ingenting att förlora!
Stor kram till dig
PS. Jag tycker att det var jätteduktigt av dig att ge dig på ett försök till en joggingrunda!!
Åh tack snälla för din kommentar! Faktiskt så har tanken slagit mig.. Den slog mig hårt redan innan jul. Jag tog då mod till mig och ringde till Studenthälsan. Men där tog det stopp. Jag stammade fram "Eh åh jo jag eh eh sover inte så gott eh eh". Den suriga tanten som svarade sa "Jaha. Men sjuksystern har fullt hela julen, vill du ha något utskrivet får du återkomma nästa termin". Happ. Så var det med det. Sen dess vågar jag inte ringa dit igen.
Men det har verkligen blivit en DÅLIG Spiral jag fastnat i. För jag om jag anstränger mig som tusan att vara positiv. Då kan jag känna glädje, för en stund. Men då det går över så känns allt ännu värre istället.
Jag har alltid ansett att man "väljer" att må bra eller dåligt. Att man kan välja ur vilket perspektiv man ska se saker. Och så är det nog. Men när man är fast såhär som jag är nu inser jag att jag skulle behöva någon eller något som fick mig ur detta!
Tack! =) Men jag var inte så duktig! Allt blev ju bara värre..
Kram!
