.

För några år sen.
Då var jag en någorlunda, lagom hurt-maja.
Jag tränade regelbundet, för det mesta, utan att reflektera över
om jag var motiverad, intresserad osv.
Det var en del av mitt liv.
När jag flyttade till Oslo fortsatte jag ha träningskort där och
tränade även ganska flitigt. Gick dock upp i vikt där borta i landet
helt utan matkultur.
Två månader innan vi åkte till Bali insåg jag att jag ville gå ner
lite i vikt, då hade jag inte så mkt tid att träna för att jag jobbade
övertid i princip jämt. Då åt jag enbart nutrilett i två månader
och jobbade ca 13-15 tim / dag, förutom på helgen då. På detta
gick jag ner typ 4 kilo. Och jag var ganska nöjd. På Bali blev jag sjuk.
och gick ner ungefär 6 kilo till.
När jag kom hem tyckte jag typ "Wohooooo jag e grymt smal o kan
äta VAD Jag vill".. Det kunde jag inte. Jag gick upp 12 (!!!!) kilo.
Katastrof.
Sen dess har jag "kämpat".
Eller det är ju det jag inte gjort. Jag har kämpat i huvudet.
Det är väl tre år sen jag gick upp de 12 kilona nu.
Ibland går jag ner 2 kilo, sen går jag upp 3, ner 4,
upp 3 osv osv osv. En ond cykel.
Jag KAN inte motivera mej. Jag har haft träningskort i 2 år här
i Uppsala (sa precis upp det) för jag tränar flitigt i typ 2 månader
av 12. Väldigt onödig kostnad när man redan är fattig student,
och speciellt då man inte utnyttjar det.

Jag avskyr att jag är så utseendefixerad. För jag vill gå ner
i vikt för att se bättre ut. Att träna för hälsan intresserar mig
inte så mycket.
Dock idag så bestämde jag mig för att hela situationen
är så JÄVLA STÖRIG. Jag ORKAR inte bry mig längre.
Hellre fet o lycklig än fet och olycklig.

MEN ... då kommer mitt stora men som genast gjorde att
jag fick extrem ångest efter att jag tänkt på att jag inte ska
bry mig längre.
Detta på grund av;

* Jag har extremt ont runt mitt högra skulderblad, kan knappt
lyfta något.
            - Varför? Inga muskler, sitter dåligt, rör mig för lite, har ju fan
stelnat ihop.
* Jag har extremt ont i vänster skinka
            - Jag brukar skylla på ischias när jag klagar högljutt. Tror dock
att detta har del i mitt onda skulderblad som gör att jag istället
belastar vänstra sidan av ryggen konstigt. Jag sitter också dåligt.

I somras gick jag hos en naprapat som praktiskt taget
chockerades över hur svag jag var. Han sa att jag bara
var 23 år (då) och undrade om jag hade funderat över
VAD jag faktiskt gjort mot min kropp.
Han sa att jag måste börja träna och göra övningar för
att stärka hela min kropp. Annars skulle jag få permanent
jätteont.

Jag har ju svaret svart på vitt på vad jag borde göra.
Men inte ens det är motivation nog - jag har ju inte
gjort nåt sen han sa det för några månader sen.

Vad behöver jag göra för att hitta någon motivation?
Det finns ju ingen motion jag älskar längre.
Förut verkligen gillade jag spinning, aerobics, body
pump och gym. Går jag på aerobics nu står jag bara
och tänker typ "Åhhh guuuuuuud vilken dålig låt, är det
slut snart, men OJ har det bara gått 7 MINUTER, o jag
kommer DÖ vad tråkigt jag har.. hmm undra vad jag kan
äta för GOTT ikväll".. osv osv.

Jag är en förlorad kropp. Jag har förutsättningar för att
vara hälsosam och förbättra mig. Men jag gör det inte.
För jag är LAT.

Det roligaste är att jag kan bli irriterad om andra
människor berättar sånna här historier och tänka
att. GÖR NÅT DÅ!

Varför varför varför.